Psykolog någon?
Tog min månadspeng och köpte byxor för 500 och en lurvig magtröja från HM och for hem. Använde dem aldrig, jag såg nämligen ut som en tändsticka påklistrat på två andra tändstickor till ben. Det var nog början till den lilla djävulen som sitter inne i min skalle och gnager, kritiserar, granskar och petar. Jämt och ständigt, dag ut och dag in.
Vet att jag har gått ned i vikt sedan jag kom till Oslo. Från oktober till jul i dec åt jag väldigt dålig mat här, pizza, tacowraps, godis och chips, dock inte i stora mängder, utan frulle och sedan lunchmiddag nått sånt mål. Och så godis på kvällen. Näringsprist det vill säga.
När jag sen kom tillbaka hit efter jul så har jag nästan bara ätit bra saker, nyttiga mål och bra portioner. Frukt varje dag, linser, potatis, grönsaker, kyckling, ris, ja, det mesta inom nyttighetsfaktorn. Har käkat två pizzor sedan jag kom hit, ingen calzone, ingen tacowrap, och framför allt, lite chips. Tataa.
I kombo med att jobba på ett jobb där man springer omkring som en höna plus att man rör på sig mer än vad man gjorde i Umeå så är det klart man går ned i vikt. Vilket tar mig till en annan situation som påverkat mig otroligt mycket, vilket hände för 2 år sedan. Har ingen lust att gå in på det i detalj, men i stora drag så var det att jag hade bytt ppiller och då gått ned i vikt pga dem och några av mina vänner trodde jag bantade och att jag hade blivit så mager. Mådde otroligt dåligt över att höra det, tur att mamma är en bra pratare och lyssnare.
Att höra att man är mager och smal är precis lika hemskt som att få höra hur tjock man är. Det är bara att folk inte förstår det utan slänger ut sig, "vad smal du är! " hit och dit. Gå och säg " Vad tjock du är! " till en brud på 90 kg istället, same shit.
Så kliver man upp imorse för att duscha, tar av sig kläderna och ställer sig ofrivilligt framför spegeln och ser ett jävla vrak. Klart man inte är den fräschaste människan efter att man varit sjuk 4 dar och ätit en melon, en japp och lite bröd, bästa bantningskuren I say. Men att se en Ally McBeal i spegeln gör bara att man vill spy på sig själv, flytta till Amerika och äta på McDonalds.
Det värsta är att jag inte har något val. Antingen måste jag se ut som Ally Mcbeal, eller som Ally Mcbeal med Oprahs underdel.
Skulle jag satsa och försöka seriöst att gå upp i vikt ( inte med hjälp av skräpmat..) så skulle allt endå bara sätta sig på nederdelen och jag skulle få stl 42 ned och 36 upp, och vem fan vill ha en sån kropp.
Skulle jag å andra sidan försöka få bort 42an så försvinner det endå bara upptill vilket gör att jag fortfarande ser ut som en anorextisk Ally med samma 42 nedtill.
Jag behöver antingen en psykolog, en personlig tränare, en plastkirurg eller en ny hjärna.
Här kommer några kommentarer från en snubbe som haft problem med sin syn på sin egen kropp i snart 33 år.
1. Att få en svacka efter att du varit sjuk är inte konstigt alls. Det är till och med kemiskt så att man ser på sig själv på ett negativt sätt när man har lite kraft. Hur man ser på sig själv och ens kropp följer humöret. Om man ACCEPTERAR att det är så är det lättare att tänka att "ok idag tycker jag inte att jag ser helt bra ut, men jag vet ju varför. Det får vara så idag, imorgon kan jag/har jag råd att äta mer/jobba mindre/vila mer, då kommer det kännas bättre"
2. Den där lilla jävulen som sitter och gnager har jag som konstant följeslagare. Han bor med mig. Han har sårat och påverkat mig oerhört mycket negativt under mina dagar. När jag ser tillbaka på det så skulle jag vilja säga att det varit till ingen nytta. Numera jag har lessnat på honom genom att jag börjat acceptera läget, jag ser ut som jag ser ut. När jag har börjat göra det är den där jäveln inte lika intresserad av att bryta ned mig och har därmed slutat jiddra lika mycket. Han hänger med och försöker ibland men han har som börjat ge upp. Varför? Jo för jag köper läget mer. Jag menar, om vi nu ser så jävliga ut som vi tycker, hur kan det då komma sig att så många ändå tycker vi är snygga, tycker att vi är nån att tycka om eller är intressanta i allmänhet? JO, för det de tycker är snyggt eller intressant är inte bara en toksmal kille eller "Oprah"-bak, det är HELHETEN. Snygghet är inte bara utseende, det är stil, uppsyn, ögon, ansiktuttryck, hur man bemöter människor etc etc. Och jag kan säga dig fröken Grundström även om du må vara missnöjd med första punkten (det du kallar Oprah) så kan fan INGEN, inte ens du själv, säga att du inte smäller in HÖGSTA betyg på de resterande punkterna. Så upp med hakan och köp läget att idag är ingen bra dag, men imorgon är det bättre. Du har alla förutsättningar. Kram
