Antikrundan
Efter lite nedstämning i humöret tog jag mitt ass ur hålet och gick ut och in på en antikaffär jag sett ett stenkast härifrån. Trodde det bara var stora möbler, men så kom man ned i en underjordisk labyrint fylld med stuff! Allt till överpris, men ack så underbart det var. Det var ett moment. Ett mycket behövande moment.
Tur att jag inte hade börsen med mig, annars hade jag nog haffat med mig lite saker.
Gick förbi det enda efter det andra tills jag hamnade framför ett bröllopsfotografi från 50talet. Ett lycklig par, helt ovetande om fotografiets framtid. En sorgsenhet slog mig plötsligt då jag faktiskt stod där, med deras lyckligaste bevis på deras kärlek i min hand, i ett stor lysrörsbelyst slagfält av gamla saker. Hur kan deras nära och kära låta fotografiet hamna där? Hade de ens några närmaste som tog hand om fotografiet? De kanske inte ens fick barn?
Tänk om de visst det när de stod där, lyckligt ovetande om framtiden.
Jag älskar loppisar och antikaffärer, kan leta och leta, rota och pilla tills jag hittar nått roligt. Den ända som är just tragiskt med antik/loppisar är just alla fotografier. Bilder tagna på stelt uppradade barn från 1920, syskon, systrar med krusat hår, och just gifta par. HUR kan man kasta bort nått så värdefult?
Isadore Straus med frun Ida. Fanns med på Titanic, överlevde inte. Tyckte det passade ba.
Tur att jag inte hade börsen med mig, annars hade jag nog haffat med mig lite saker.
Gick förbi det enda efter det andra tills jag hamnade framför ett bröllopsfotografi från 50talet. Ett lycklig par, helt ovetande om fotografiets framtid. En sorgsenhet slog mig plötsligt då jag faktiskt stod där, med deras lyckligaste bevis på deras kärlek i min hand, i ett stor lysrörsbelyst slagfält av gamla saker. Hur kan deras nära och kära låta fotografiet hamna där? Hade de ens några närmaste som tog hand om fotografiet? De kanske inte ens fick barn?
Tänk om de visst det när de stod där, lyckligt ovetande om framtiden.
Jag älskar loppisar och antikaffärer, kan leta och leta, rota och pilla tills jag hittar nått roligt. Den ända som är just tragiskt med antik/loppisar är just alla fotografier. Bilder tagna på stelt uppradade barn från 1920, syskon, systrar med krusat hår, och just gifta par. HUR kan man kasta bort nått så värdefult?
Isadore Straus med frun Ida. Fanns med på Titanic, överlevde inte. Tyckte det passade ba.
Kommentarer
Postat av: Jocke
Hej
Hjälp mig att komma på ett namn till min nya, kära kompis.
http://vastertorp.blogg.se/1204200087_min_knulldocka.html
Tack för din medverkan!!!
Postat av: HELENASCITY
rösta på HELENASCITY i min blogg =)
Postat av: Matilda
Jag brukar också slås av samma sorgsenhet när jag hittar gamla foton... En gång hittade jag ett solskadat foto på en katt, i ett laduloppis. Katten var svart och såg jättetjurig ut och jag kunde bara inte lämna stackaren, så jag köpte kortet för en femma och har det uppsatt på vägen. Jag kan inte låta bli att undra om han verkligen var så tjurig som han ser ut att vara. Jag vet inte varför, jag bara blev så otroligt tagen av kortet.
Trackback
